En hårig resa + ett självmordsförsök
När jag klippte av allt mitt hår så ställde många frågor, vilket var väldigt jobbigt eftersom jag vågade inte vara ärlig och jag mådde väldigt dåligt. Nu tänkte jag berätta hur det hände och varför.
TRIGGERVARNING, självmordsförsök, självskadebeteende och pilleröverdos.
Hösten 2012. Jag flyttade från en lägenhet i stan till en lägenhet på Skurholmen. Mina föräldrar skiljdes men valde att ta varsin lägenhet i samma område. Det var våren samma år jag gjorde mitt första självmordsförsök men jag fick ingen direkt hjälp efter det. Jag lärde mig att se glad ut och svara det som ville höras. Jag började med min första anti-depressiva medicin December 2012.
Jag gick från ombre till att tona håret mörkare, till att bleka bleka bleka.
Eftersom mitt hår var gult i hårbotten så använde jag min bruna färgbomb till att göra det mer naturligt. Älskade mitt hår under denna period. Jag var kär och jag gick i skolan ibland. Det var denna vinter som Vilja blev en del av min familj. Jag mådde relativt bra, det var jullov och jag levde på julpynt och julsånger.
Jag började ha en flätlugg som jag kände mig svinigt snygg i.
Det blev 2013, skolan började. Det blev jobbigt igen. Jag sårade hen som jag var kär i, för att det blev läskigt, för seriöst, mitt mående skrämde mig och jag ville inte lasta det på någon annan än mig själv.
Jag åt fluoxetin men den gav mig ingen hjälp, jag slutade äta i smyg och började istället spara på de piller min mor gav mig. Jag klippte lugg, som jag trivdes i. Men den var ojämn, så jag gick till frisören och hen gjorde bara fel fel fel.
Jag var otroligt instabil, hemma själv och arg. Jag var så himla himla arg och jag hade ändå planer på att dö. Vad spelar det för roll om jag har hår eller inte när jag ändå dör snart? Jag klippte och klippte och klippte och klippte. Jag tog en massa piller, sminkade mig, fotade den första bilden i bildserien nedan. Låtsades vara glad, låtsades att detta var något planerat. Sedan sov jag, länge.
Mitt minne är dimmigt kring den här perioden, men nästa händelse är mellan första och andra bilden i bildserien ovan. Jag smög till mig min mors medicinväska en morgon och tog så mycket av så många sorter jag kunde. Jag hade ett glas fyllt med piller, jag skulle tänka ut ett perfekt tillfälle. Men den kvällen kom ångesten och jag ville inte mer. Jag hällde i mig hela glaset med piller, men självklart kunde jag inte svälja allt, så jag var tvungen att spotta ut en hel del.
Jag tänkte, om jag inte kan dö av piller så skär jag. Jag satte mig i ett bad och skar. På två ställen på vänster arm skar jag och jag kunde inte sluta. Det gick inte, bara en gång till tänkte jag, bara en gång. Jag kom ner till köttet, jag satt i ett badkar med rött vatten. Sen blev jag rädd och jag ropade på mamma. Hon ringde ambulansen och jag blev inlagd: andra bilden. Jag fick sy och äta antibiotika.
När jag väl blev utskriven fick jag nya mediciner, min familj höll ständigt koll på mig. Jag försökte acceptera mitt hår även fast det då var lika med helvetet för mig, jag ville kunna gömma mig i mitt hår. Jag tonade det mörkare som ett experiment, sedan gick jag till frisören och blekte det. Jag beställde peruker och gjorde en av dem till en halvperuk. Jag hittade roliga sätt att utnyttja hår-situationen.
Sen kunde jag helt plötsligt ha coola frisyrer och jag har lärt mig otroligt mycket viktigt, fokuserat på annat som tynger ner mig än utseenderelaterade saker. Det är nog vad som räddade mig. Jag insåg att jag är mer än hur jag ser ut, jag är så jävla mycket mer.
Idag ångrar jag inte att jag klippte av allt hår, att jag gjorde en Britney. Jag behövde nog det, inse att mitt mående inte är mitt utseende. Hur skulle jag annars hitta sätt att må bättre, hitta riktiga och nyttiga mål att sträva efter? Idag, även om jag har pissiga perioder, så vill jag inte ta mitt liv. Jag har lärt mig att hantera mina dalar på andra sätt än att planera min död, jag vill leva och jag ska överleva denna depression.
Kommentarer
Trackback